Vackraste pojken, du sa att det berodde på meningslöshet. Vi satt mittemot
varandra på lördagen innan tisdagen. Jag började gråta. Du sa att du mådde
dåligt och att du tyckte att livet var meningslöst. Och jag började gråta.
(Det är så jävla typiskt) Du kramade mig hårt, torkade mina tårar med dina
fina händer och sa förlåt. ”Förlåt, för att jag får dig att gråta” Jag ville
bara skrika, varför skrek jag inte? Jag tittade på dig och förklarade hur
mycket du betydde, även om det inte var du och jag längre, även om det inte
var mig du ville pussa på längre. Jag berättade hur mycket jag tyckte om
dig, hur lycklig du har gjort mig. Jag slog dig i bröstet med en knyten
näve. I ett försök att trycka in mina ord i ditt hjärta. Du är inte
meningslös. Har man lyckats plantera sig själv i andras hjärtan, så som du,
är man aldrig någonsin meningslös. Du nickade men sa ”när man mår dåligt går
det inte att tänka så”. Du sa att ”tids nog så kommer folk över en”. Men
nej, Daniel, vissa människor kommer man aldrig över. När vi skulle säga
hejdå pussade du mig på kinden, du höll mina händer och kramade dem länge.
”Emmy, jag kommer hem nästa helg, vi pratar mer då.”

Emmy, jag kommer hem nästa helg, vi pratar mer då. Emmy, jag kommer hem
nästa helg, vi pratar mer då. Emmy, jag kommer hem nästa helg, vi pratar mer
då. Emmy, jag kommer hem nästa helg, vi pratar mer då. Emmy, jag kommer hem
nästa helg, vi pratar mer då. Emmy, jag kommer hem nästa helg, vi pratar mer
då.

Nej, för helvete Daniel. Du kom inte hem i helgen! Vi hade ju inte pratat
färdigt! Kom hem nu! Jag saknar dig.

Jag vet att vi inte var ihop längre. Och jag vet att du gjorde slut med mig
och att du inte var kär i mig längre och att du hade gått vidare. Men det
spelar mindre roll. Jag älskar dig som person, som hela dig.

Du ville nästan aldrig prata om sånt som var jobbigt. Ibland tvingade jag
dig, pressade fram dina ord. Jag vet att du tyckte att jag var jobbig då,
att du bara ville få mig att hålla tyst. Inte gräva fram det som gjorde ont
i dig. Men jag gjorde det ändå. Det kanske var dumt? Men jag tror att det
finns en fara i att alltid visa upp en leende fasad, när det trotsallt finns
svärta inuti.

Du sårade folk ibland. Precis lika mycket som vi alla, ibland sårar dem som
står oss nära. Det är sånt som händer. Men du tog det hårt. Dina misstag
växte alltid till undergång. I dina egna ögon var du då en ond och hemsk
människa. Det var svart. Det fanns inget mellanting. Du såg inte att du
gjorde oss lyckliga, du såg inte att vi älskade dig, du såg inte att du var
en vacker varelse.

Jag förstod att du bar på en tyngd, av ett slag du inte ens själv kunde
definiera. Jag förstod att du var skör. Ååå, fan vad jag förstod mycket.
Varför kan jag då inte förstå det här? Om jag nu såg att du mådde dåligt,
att du mist respekten inför livet, varför förstod jag inte att du skulle
avsluta det? Jag vet inte! Antagligen vill jag inte förstå. Jag vill aldrig
någonsin fatta hur du inte kunde se en annan utväg. Det är din hemlighet.
Det är ditt eget jävla beslut. Din envisa fan.

Du har det vackraste av alla leenden. Jag mådde bra av dig. Det är så
fruktansvärt svårt, men jag ska försöka att minnas just det. Din förmåga att
få mig och så många andra människor att må bra. Och jag ska försöka att
fortsätta att må bra av dig, även om det känns omöjligt just nu.

Jag vet att du inte tror mig. Men du finns i mitt hjärta för alltid.