Daniel, du finns i mitt hjärta för alltid.

 

24 december 2002

 

Daniel och jag fick alltid höra hur söta vi var. Till slut spydde vi nästan på det. Vi planerade att lära oss en sång ur lejonkungen och hoppa runt på skolgården som Simba och hans flickvän vad hon nu heter och sjunga den så fult vi bara kunde, tvåstämmigt. Speciellt för Erik, även fast han faktiskt vigde oss i den helige Bajerns namn, Pelé, Hammarby och allt annat Erik anser heligt. Det var den där dan efter middagen i rökrutan.

 

Ni är så olika sa folk. Det är därför ni är sötast av alla.

 

Under ytan hade vi massor gemensamt. Vi var otäckt lika i mycket och särskilt söt var ingen av oss innanför fasaden. Där var vi trasiga och vilsna. Där utspelades två blodiga kamper mellan liv och död, livslust och hopplöshet. Det var vackert, men inte gulligt.

 

Daniel kämpade med sitt nystan som vävts så tätt och trasslats ihop så hårt och kompakt att jag liknade det vid ett tungt, svart bowlingklot. Hur löser man upp ett bowlingklot? Var börjar man?

 

Jag tampades med min svartgrå tornado som röjer runt emellanåt. Med bilder så hemska och en syn på mig själv som ingen annan kan känna igen mig i. Hur tämjer man en tornado?

 

Framförallt kämpade vi med våra överlevnadsstrategier som vuxit sig så starka och självständiga att de vänt sig mot sina skapare.

 

Jag vill tacka för att jag fick lära känna dig, Daniel, och för att du höll ut så länge som du gjorde.

 

Här står jag nu och dagarna går. Du visste att jag tillslut accepterat att jag är en överlevare. Hos dig var stoltheten större än överlevnadsinstinkten, trots att du påstod att du inte hade någon stolthet kvar. Hemlighet: det var ingen som trodde dig när du sa så.

 

Jag är lycklig för din skull. Jag är jätteglad att du inte mår dåligt längre. Att du sluppit från all smärta. Jag erkänner att jag är svartsjuk, men som sagt, mina förutsättningar försätter mig i en annan situation. Mitt öde är ständig kamp för överlevnad.

 

Jag såg dig innan polisen varit där, ingenting hade rörts. Jag vill berätta för alla om det absolut äkta lugnet jag såg hos dig. Hur fridfull du var, även om du, ursäkta min rättframhet, varit snyggare. Hur nöjd du var. Det fanns inte ett spår av skräck, ångest eller tvekan. Ingenting var konstruerat, du såg ut som när de tog ner dig.

 

Du var lättad, du var äntligen klar.

 

 

 

 

Daniel är en ängel med röda vingar.

Precis såna som vi såg i Haga i helgen.

Klarröda änglavingar att sväva tyngdlöst med.

Och Daniel svävar högst av alla, han är så lätt.

 

Om det nu skulle vara så.