Avskedsbrev till min son Daniel Zita

 

VARFÖR DANIEL varför varför varför? Var allt i livet SÅ hemskt? Kunde du inte ha sagt något till någon så din familj kunde hjälp och stöttat dig? Kunde ingen utav dina vänner som visste detta sagt NÅGOT? Hur kunde du vara så taskig mot framför allt din syster? Du hade ju lovat att du skulle ta hand och vaka över henne. Jag ber dig 1000 och åter 1000 gånger om ursäkt om detta berodde på mig men jag visste inte bättre.

Det känns det som om jag stått utanför och inte kunnat vara med om allt det fina och tråkiga som ni varit med om, inte blivit insläppt, alltid fått vara den som kom med piskan, alltid varit den som stått för det tråkiga, alltid stått för tillrättavisningarna. Men det kanske beror på att jag inte ville, inte hade tid eller inte kunde se något annat.

 

Jag har förmodligen satt jobbet och ekonomin i första rummet istället för dig och din syster när jag kanske skulle ha ägnat mera tid åt er, men jag vet inte om vi hade överlevt då med allt det innebär med eventuell splittrad familj. Det kanske hade varit värre så som jag ser det, men som jag förstått hade du säkert en annan uppfattning som jag förmodligen och som vanligt skulle ha förnekat om du försökt föra fram den. Vad jag ville var att ni skulle ha en trygg tillvaro, men jag glömde av den känslomässiga delen. Jag bara hoppas att du har med din syster och mamma haft det bra och att du har haft roligt under din uppväxt innan det gick så snett. Jag ville ju vara kompis med dig men du ville ju inte låta mig vara detta, snälla  snälla Daniel varför????????

Förklaringen kanske är så enkel som att jag inte fanns när du behövde mig och att du var väldigt lik mig genom att inte släppa in någon på livet, inte visa känslor, utan att bearbeta allt själv, vara den som är stark, klara allt själv, inte veta hur man ber om hjälp, vara för stolt.

De goa stunder jag haft med dig är med vårt gemensamma intresse för datorer ELLER vad det bara ett rop på att jag skulle se dig???

Jag är väldigt arg på dig och det var jag tydligen ofta (men jag ville ju bara ditt bästa) men argast är jag på att ingen talade om hur det stod till med dig. Det är inte lätt att tala om sådana saker när någon ofta skäller på en men kunde du inte öppna dig åtminstånde för din mamma.

Argast är jag på de såkallade experterna kuratorerna som tror att de vet och kan så mycket, hur mycket förstör de inte för folk med problem bara för att de tror att de vet och kan. Det var många på din skola som måste ha kunnat ha ana sig till din sinnesstämning och bara SKET i det istället för att se ditt rop på hjälp som det förmodligen var.  Istället gjorde dom det värre genom att elda på dina känslor så att allt dåligt bubblade upp inom dig och kvävde de goda stunderna som du måste ha haft.

Kunde du inte bara skrikit rätt ut???

Kunde jag inte sagt till dig hur mycket jag tyckte om dig eller hur stolt jag var för att det bl.a. gick så bra i skolan för dig, varför kunde jag inte visa mina känslor för dig, var det bara för att jag har en familjebild där fadersgestalten är en rättfärdig hård man som håller ihop familjen. Varför brydde jag mig så mycket om vad andra skulle tycka och tänka istället för vad du tyckte och ville. Men jag visste ju inte vad du ville, men kanske borde jag ha förstått det eller kunnat ta reda på detta om jag ägnat mer tid för dig.

Snälla Daniel jag ber dig åter igen om ursäkt men jag visste ju inte bättre!


 

Jag kan faktiskt förstå dig lite om jag behandlade dig så som jag känner det ibland, tycker man står utanför, tycker att man inte får vara med, tycker att ingen ser en, tycker att man är osynlig, tycker att man är ensam.

 

Jag bara hoppas att det inte är jag eller din familj som var orsaken till att du tog steget över tröskeln. Jag bara önskar att du förstod att du kunde söka tröst och trygghet i ditt gamla hem vilket din mamma vid ett flertal tillfällen talade om för dig. Glömde du detta eller var du för stolt? Vi hade ju börjat bli kompisar och kunde prata om saker och jag tyckte att jag lyssnade mera på dig. Kom detta för sent? Kunde du inte gett det en changs utan du måste avbryta det. Var du rädd för något som att känslor skulle kunna ändra sig.

Förstod du inte att vi skämtade om vissa saker? Kände du inte en trygghet hemma? Jag förstår att du ville stå på egna ben för jag har försökt uppfostra dig så att du ska klara det, men jag kanske skulle ha stöttat dig mera eller hjälp dig på ett annat sätt när du tog steget ut i ensamheten som det innebär att rycka upp rötterna. Kunde du inte ha flyttat närmare så att man kunde ha hälsat på dig och sett hur du hade det. Kunde jag inte ha ringt oftare?

 

Jag frågade dig hur du mådde och hade det i ditt nya hem och du svarade alltid att det var bra, vilket jag tror att det var men det jag inte förstår är vad det var som var FEL. Hade du inte kunnat lämnat något ting efter dig som förklaring? Något som fått en att inte anklaga sig själv eller det kanske ÄR jag som är hela anledningen??????????? Du kunde väl ha lämnat något avsked till din syster som du älskade och gjort det lättare för henne som nu har fått det så svårt. Jag hoppas att hon förstår det som du förmodligen inte förstod att det finns tröst och trygghet att hämta i familjen och släkten. Hade du vetat vad du orsakade för lidande för så många hade du aldrig tagit detta steg, för du var ju alltid den som tänkte på alla andra.

 

Jag saknar dig så och vill att det skulle gå att ändra på så mycket som man har gjort. Allt känns så hopplöst, meningen med att leva har fått sig en ordentlig törn. Man vill bara att detta ska ta slut eller att det aldrig har hänt, men jag vet att du vill att jag ska leva vidare och ta hand om din mamma och syster.

 

Hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas att detta var vad du ville!

Jag hoppas att du väntar på mig när det är min tur.

 

 

Min fina son jag glömmer dig aldrig        Vila i frid